Människor som är ordentliga. Såna som alltid är välkammade, pressveckade och ute i god tid. Sån är inte jag.
Jag är rufsig direkt när jag har kammat mig, oavsett hur mycket jag stryker är något ännu alltid skrynkligt och jag är ofta lite lätt/abnormt skitstressad. Speciellt som idag när man har en tid att passa.
Dessutom tror jag inte ordentliga människor skulle åka runt med en hel gräddtårta i knät. Det tror jag faktiskt inte.
Det känns allt annat än ordentligt.
… vara tålmodig och lugn och pedagogisk när fyraåringen studsar i soffan för fyrtioelfte gången och har sönder ytterligare en sak eftersom han ”glömde” (vad glömde han?!) och inte skrika eller morra eller stampa med foten. Sen gör han det. Studsar. Har sönder. Springer runt. Säger fula saker. Bråkar med brorsorna. Osv. Då är jag inte pedagogisk. Så mycket kan vi väl säga.
1. Var det inte idag det var 25%-rabatt på Toys ”r” us? Bäst jag åker dit och handlar lite julklappar.
2. Var i hela fridens namn ska jag parkera? Det är ju helt knökfullt här. Konstigt.
3. Var i hela fridens namn ska jag få plats att köra vagnen inne på Toys”r”us? Det är ju helt knökfullt här.
4. Hur mycket lego är för mycket lego?
5. Jaha, så har man tjänat 700 kronor då. (Att jag fick betala nästan 2200 tänkte jag faktiskt inte alls på, helt ärligt.) Värsta grejen! Vad ska jag köpa för de pengarna?
Mörkt, fuktigt och fullt med löv. Nu är det verkligen höst. Dessutom var det betydligt tommare på trappen än när vi åkte till landet i början av veckan. Någon elak sluty nurse eller ful typ i scream-mask har gått förbi och norpat åt sig tre av våra målade stenar.
Två angry birds och Barbamama.
Stackars dem och stackars oss och dumma, dumma tjuvar!
Och det gör jag självklart med hjälp av geniala Lisa ”Onekligen” Björbos lista.
Nu kom jag av mig igen. Det är svårt. Speciellt när man bara sitter inne med sjukt, fast inte egentligen sjukt, barn. Ett barn som är pigg och studsar runt och är fyra år. Såna barn kan vara en smula krävande, och tålamodsprövande. Då skriver man inte. Då tittar man på saker och äter saker och känner sig lite granna instängd och ganska mycket granna helknäpp. Så då skriver man ingenting. Alls.
Det är alltid trevligt när folk kommenterar hur man har det hemma. Eller ja, nästan alltid. Förutom om folk kommenterar hur mycket saker man har…
Första gången det hände kom kommentaren från en hantverkare. Han var här klockan fyra en fredag samtidigt som jag lagade mat och barnen lekte tillsammans med ett grannbarn. En ganska vanlig dag. Men idag när Palten ringde och presenterade sig sa snubben ”ja, det var ni med alla barn som hade så mycket saker”. Tack, men nej tack.
Andra gången var det Paltens mamma som pratade om en person som gillade när det var ”ljust och fräscht” och Paltens mamma tyckte det blev lite väl sterilt. ”Jag menar, hon har inte en enda sak framme.” Och sen efter en liten paus ”jag menar, inget illa ment till dig…” Eh, jag tog inte illa upp. Men jag gör det nu.
Och ärligt talat jag förstår verkligen inte vad de menar
Inte alls
Över huvud taget
En dag fick jag. En!! Man hinner med väldigt lite på en dag. Man hinner inte städa huset. Man hinner inte tvätta bort alla högar från tvättstugan. Man hinner inte titta ikapp på alla tv-serier. Och man hinner inte återfinna förståndet som man har förlorat.
Nu verkar han pigg som en mört men i natt vaknade vi av att han gick på toaletten. I sin pyjamas. Och för första gången på typ ett halvår valde han att ha helkroppspyjamas, med dragkedja. Då var jag extra glad över att Palten har nattvakt för storkillarna.
Medan jag får hänga med den här maratontuttaren/nattakrobaten. Det är fortfarande mest trevligt, men jag anar att jag snart kommer vara kroniskt skittrött.
kaffekopp/huvudkudde
Jag har alltid gillat att pyssla. Eller alltid ska jag väl inte säga, när jag var tonåring gillade jag mest att tjuvröka och vara svårmodig. Men innan och efter det har jag gillat det. När jag var student med oändligt mycket tid över (vilket säger ungefär lika mycket om lärarprogrammet som om mig som student) brukade jag pyssla framför TV:n, vilket fortfarande är en favoritsyssla.
Problemet är bara att jag inte har så där oändligt mycket tid över längre. Och börjar jag väl pyssla kommer det alltid någon unge sättande och vill vara med. Vilket ju och för sig kan vara trevligt, men man vill ju inte precis sitta i soffan och måla och limma på teakbordet med två fumliga barn.
Ett annat problem är att mycket pyssel blir ganska fult. Det är roligt att göra, men sen vill man helst att det ska försvinna. Handmålade skärbrädor som man ska hänga på väggen, drivvedskonst eller hoplimmade stentroll, det är inte riktigt min tekopp.
Så därför är jag extra nöjd över vårt senaste pyssel. Nämligen att måla stenar. Dels för att det går snabbt, och dels för att man kan göra hur många som helst. Men framför allt för att de behöver få en plats i hemmet. De har nämligen sin plats utanför hemmet. Närmare bestämt på farstutrappan.
Där fyller de två viktiga funktioner. Vara färgglada. Och vissa alla som går förbi att här bor det inga riktiga vuxna, utan här bor vi.
mrs Pitepalt 