Såna där fina böcker med tunna, sköra papper är inget för oss. Knytet sätter i sig och river sönder böcker som om det inte fanns någon morgondag. Lösningen har då blivit att köpa böcker med tjocka, obrytbara sidor. Men hör och häpna, inte ens detta hjälper när man släpper lös Knytet i bokhyllan
Jag undrar bara, vad är nästa steg. Inristningar i stentavlor?
Om fyra dagar fyller jag år och när jag kom hem från jobbet stod det här enorma paketet på skåpet i köket. 
Nu hoppas jag bara att min inre Rachel kan stilla sig en smula. Det har i och för sig inte hänt hittills. Men kanske att 31 is the charm
Idag träffade jag en av mina gamla elever på jobbet. Jag hade henne i svenska när hon gick i åttan, på min hemskaste första skola, och nu vikarierade hon lite på sitt sabbatsår efter gymnasiet. Hon var fin och duktig både då och nu och sa till och med att det var roligt att ha mig (men vad skulle hon säga?)
Ännu mer bisarrt blev det när jag insåg att jag hade på mig en blus som jag köpte när jag undervisade henne för sex år sedan. Och hon kom också ihåg den. Jag vet inte om det är ett gott betyg när ens gamla elever framförallt kommer ihåg ens kläder.
Annars har veckan varit helt okej. En del härligt nördiga elever som ritar blixtar på handryggen och kommer ihåg varenda detalj från varenda bok. En stor grå massa som varken säger lumos eller avada kedavra. Och sen några få högljudda, missnöjda. Coola killar i nian som vill titta på film. Bara. Inte svara på frågor. Inte bli indelad i elevhem och hitta på något namn. Töntigt! Och det är så synd, men de där störiga högljudda drar ner stämningen. Sen är det ju en kurs som är helt skild från övrig undervisning. Det betyder att det inte betygsätts. Det betyder att man kan bete sig hur fan man vill.
Men de där fina, nördiga lyfter och gör allt värt det. Och vetskapen att nästa vecka är sportlov gör det hela lite lättare också. Med det inte sagt att jag inte vill slå dem i huvudet med en jättestor trollstav. När de klagar och leker med telefonerna och suckar och stönar och frågar varför vi måste göra det här som jag har planerat i två veckor, varför kan vi inte bara titta på film? Då vill jag ha en trollstav. Modell superenorm.
Och när Palten är borta äter jag halloumiost och mango till middag, tittar på Sherlock på TV och läser Fatta eld så fort att sidorna ryker.
Ibland är det extra trevligt att vara högstadielärare. Som när det är helg och man får läsa tonårsböcker och göra lektionsplaneringar om Harry Potter. Och sen blir det måndag och då är det inte alltid lika trevligt…
På måndag börjar min Harry Potter-kurs och jag måste erkänna att jag känner mig lite nervös. Kanske för att jag pratat med några av mina elever som valt kursen och tre killar hade inte läst en enda bok men sett filmerna och en tjej hade inte läst en enda bok eller sett en hel film! Samtidigt anar jag att en del kommer vara riktiga Harry Potter-nördar som läst och sett allt flera gånger om. Det gör det svårt att planera något bra. Men vill ju inte att de där nördarna (som egentligen är roligast att ha) tycker allt är helt självklart och uppenbart och man vill ju inte att de där som inte läst en enda bok sitter i tio timmar och undrar varför de inte valde den där kursen med tysk stumfilm istället.
Men men, det blir som det bli. Det bästa vore kanske om man inte brydde sig så mycket. Då skulle man inte grubbla över varför vissa elever är så utstuderat elaka. Inte direkt otrevliga, det är de extremt sällan. Men elaka. Säger saker som “men varför ska vi göra det här, du är ju ändå bara vikarie?” “vad heter vår riktiga lärare?” “tänkt när vi hade XX i svenska, det var tider det!” Det går inte att ringa hem till en förälder och berätta att deras barn frågat om jag ska vara deras vikarie efter jul också och sen suckat när jag sagt ja. Vilken förälder skulle bry sig?
Dessutom kan jag bli inte för mitt liv förstå hur en elev kan vara så smart och slug att han eller hon är elak utan att det går att bevisa och sen inte kan skriva en fullständig mening eller vet att det ska vara stor bokstav , i början av en mening eller på titlar eller namn. Har det kanske felprioriterats lite då, kanske vad gäller uppfostran? Det skulle man ju kunna ringa hem till föräldrarna och fråga. Men det får man nog göra om man är fast anställd. Inte om man bara är vikarie…
Palten hade slagit på stort och bakat semlor från scratch. Jag är mycket imponerad.
Storleksmässigt är den ungefär som en bebisskalle, så man blir mätt. Helt klart. Men är det alla hjärtans dag så är det.
Om några veckor fyller jag år, och Palten har gått omkring i flera veckor nu och varit nöjd över min present. Jag är inte den roligaste personen att köpa presenter till, det vet jag. Nu i julas bytte jag till och med en present som jag själv önskat mig. Men den här presenten är han som sagt mycket nöjd över.
Det var nog därför jag blev så när Kotten sa “mamma, pappa har en överraskning!” för då trodde jag att jag äntligen skulle få reda på vad det var. Jag såg att Palten stelnade till borta på kökssoffan och sen pågick någon slags mental diskussion mellan Palten och Kotten som mest bestod av att Palten höjde och sänkte ögonbrynen och Kotten gömde ansiktet i händerna och fnittrade.
Men han sa inget mer, och jag försökte med ett “ja, då då blir man ju nyfiken på vad det är förstås” varpå Palten kläcker ur sig ett “ja, det får du väl se i morgon när du ser vad jag har bakat” innan han kommer på sig sjäv och inser att han, och inte treochetthalvtåringen, just avslöjat hela överraskningen. Det gällde alltså inte någon födelsedagspresent utan fika inför alla hjärtans dag.
Han har blivit väldigt huslig, min käre make. De senaste dagarna har vi ätit stuvad kål (mycket gott), coleslaw på hemlagad majonnäs, fiskpinnar (som Palten panerat själv) med dillsås, diverse långkok som han gjort i sin älskade gjutjärnspanna och i morgon också alltså något han bakat. Jag är mycket nyfiken.
