Växt upp under en sten?

Både Kotten och Knytet är sjukt sociala. Börjar prata med främlingar i lekparken. Berättar ingående för lite måttligt intresserade föräldrar på COOPs leksaksavdelning vad alla bilarna i Cars 2 heter. Berättar vad de och alla i familjen heter i för-, mellan- och efternamn för butiksbiträden. Och jag har väl inte varit helt nöjd. Kanske nästan tyckt det varit lite jobbigt. Sett på folk att de försöker hitta en paus i allt prat och smyga därifrån. Men pausen kommer aldrig. Kotten har tränat upp andningen så han kan prata både på in- och utandning. Ingen paus krävs i pratet.

Men igår när vi var i lekparken ändrade jag uppfattning.

Vi kom cyklande (premiär på stor cykel med stödhjul för Kotten!!) och när vi kom fram upptäckte vi att två av Kottens dagiskompisar var där. Två syskon och deras pappa. Om jag ska vara riktigt ärlig och hemsk misstänker jag att den pappan varit i Asien och shoppat sig en fru. Men det är när jag är som mest elak. Vi har aldrig sett mamman. Bara pappan. Och han har aldrig hälsat. Och inte barnen heller

Men Kotten blev glad att se dem och sa hej. Fem gånger. Men de sa ändå ingenting. Kotten försökte berätta att han hade cyklat men de sa ändå ingenting. Tillslut gick han fram och ställde sig en meter framför pappan och tittade upp på honom och försökte en gång till. Han hade ju cyklat! Det ville man ju berätta. Fast pappan sa fortfarande ingenting. Han tittade inte ens på Kotten.

Och just där och då kände jag mig så supernöjd över att min familj är som den är. Att barnen pratar med främlingar och att Palten utan problem kallpratar med både grannar och butiksbiträden. Självklart kan man bortförklara den knasiga pappans uppförande. Han är sjukligt blyg. Han var enda barnet och blev hemskolad. Han har dålig hörsel och syn.

Men i slutändan tycker jag inte att det finns någon ursäkt. Är man vuxen måste man svälja sin blyghet och åtminstone heja på föräldrar på förskolan. Kunna svara när en fyraårig pratar med en i lekparken. Inte föra över sitt beteende på sina barn. Det är det minsta man kan begära. Eller?

Annonser
Det här inlägget postades i Navelskåderi. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Växt upp under en sten?

  1. kollijox skriver:

    väldigt märkligt sånt där och hur kan man motstå Kottens glada face…jag bara undrar. Ibland tänker jag att det är så typiskt Svenskt att inte heja eller prata, men det är nog med ett personligt drag….som är dödens tråkigt. Heja Kotten och alla andra i er sociala fam!

  2. Barbasyster skriver:

    Man vill faktiskt berätta om man cyklat, dumma gubbe!
    Och jätteskönt när övriga i familjen är så sjukt sociala att du slipper.

  3. Skolfröken skriver:

    Har också upplevt ungefär samma situation. Dåligt! Man svarar ett barn som pratar med en, så är det bara!

  4. Karin skriver:

    Oavsett hur blyg man är kan man allt svara på en fyraårings frågor! Så det så!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s