Oro och mörkrädsla

Kotten är inne i en extra mörkrädd och orolig fas just nu. Han vägrar sova i eget rum och vi har till och med varit tvungna att ställa hans säng kloss mot vår säng för när hans sov en meter bort vid väggen vaknade han alltid på natten och ville komma över till oss, nu räcker det om jag håller honom i handen. Hårt.

Jag vet inte om det har med åldern att göra eller om det mer är personligheten. Jag är ju själv sjukligt mörkrädd, men jag har ansträngt mig ordentligt för att inte visa det för pojkarna. Men nu törs han inte var själv på något våningplan, han törs inte gå förbi en dörr när det är lite mörkt i rummet innanför och han törs inte ens gå in på toaletten om det är släckt där inne.

Dessutom drömmer han mycket och pratar om läskiga gubbar och svävande glittrande damer. Han hör saker, ljud och röster säger han, och då får jag verkligen anstränga mig för att inte själv börja inbilla mig saker. Men vi säger om och om igen att det inte är något där och vi kollar i alla garderober och under alla sängar. Men ändå ingen förändring.

Kotten pratar ofta om döden i olika sammanhang. När jag åker till jobbet säger han att jag ska köra försiktigt och att jag ska ta på mig bältet så att jag inte blir död om jag krokar. När jag tackade honom för att han hjälpt mig med maten tackade han mig för att jag inte var död. Döden tar upp mycket av hans tankeverksamhet. Och nu vid läggningen nådde det nästa nivå.

”Hur blir man död?” ”Det vanligaste är att man blir gammal och så dör man. Men man kan bli sjuk också eller råka ut för en olycka.” ”Som att man blir påkörd av en bil och blir platt som en pannkaka?” ”Ja, då dör man nog” ”Men vi blir sjuka och vi blir inte döda?” ”Nej, det finns många olika sorters sjukdomar. Om man har feber eller är förkyld, då dör man inte. Men morfar till exempel, han fick ju cancer. Det är en mycket allvarligare sjukdom och då kan man dö” ”När ska jag få cancer då?” ”Du kommer förhoppningsvis aldrig få cancer. Det är inte alla som får det. Titta bara på mormor Kerstin och farmor Stina, där är ju nästan nittio år och de har inte cancer. De flesta dör när de blir gamla, jättegamla.” ”Jag vill inte bli död!”

Vad gör jag nu? Vad säger jag? Hur botar jag min sons mörkrädsla och oförmåga att tänka på något annat än döden? Jag försökte locka med sommarresor, fyraåringskalas och munkar, men inget framstod som bättre tankar än döden. Hur hanterar man detta? Är det något som man ska hantera eller ska man bara låta det ebba ut? Hur mycket beror på att hans morfar dog för bara ett år sedan och hur mycket är sådant som hör till åldern? Vad tror ni? Vad säger ni som har äldre barn?

Annonser
Det här inlägget postades i Kotten. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Oro och mörkrädsla

  1. Carro skriver:

    Hmm. Det verkar jättejobbigt, som mycket annat som man inte kan svara på när dom frågar 1000 frågor.
    Har just ingen egen erfarenhet av ‘döden’. Mina killar har inte varit inne på det spåret, vi har inte haft någon i vår närhet som dött, förutom djur då.
    Men det är ju inte samma sak riktigt…
    Nej, det rådet jag har är väl att försöka svara så ärligt och rakt som möjligt, som du verkar göra. De lärda säger ju att man ska svara på den exakta frågan som barnet ställer, utan massor runtomkring.
    -Vad händer när man dör? -Jag vet faktiskt inte.
    För det vet man ju inte.
    Barn har ju ofta saker som de snöar in på. Ena veckan ska allt vara Byggare Bob, böcker, kläder, allt.
    Jag tror att det är viktigt att prata om det barnet intresserar sig för, även om döden verkar vara det jobbigaste ämnet. Det finns ju lite barnböcker, Adjö Herr Muffin tex. Men som sagt…svårt.

    • mrspitepalt skriver:

      Jag tror inte det är så mycket funderingar på vad som händer. Mer att han inte vill dö. När vi försöker säga att man inte vet vad det är och att folk tror olika saker, att man hamnar bland stjärnorna, att man blir en fjäril osv. säger han bara att han inte vill vara någon annanstans, han vill bara vara här!

      Det värker i mammahjärtat!

  2. Karin skriver:

    Men hjälp vad svårt! Och jag förstår verkligen att det värker i mammahjärtat!! Sömnproblemen är väl ganska klassiska för åldern. Så förhoppningsvis går de över snart, för allas skull! Tankarna om döden känns kanske lite tidiga men samtidigt i och med att din pappa gick bort nyss så har nog döden och tankarna om detta blivit väldigt mera verkliga och påträngande för honom. Några råd har jag inte tyvärr… Mer än det du redan fått att vara så ärlig och tydlig som du kan! Och givetvis att pussa och krama honom extra mycket 🙂

  3. Skolfröken skriver:

    Stackars lilla Kotten:-( Skolbebisen frågar en del men det är inte närvarande på samma sätt. Tror du inte att det kan vara kopplat till det som hände med din pappa?

    Jag tänkte massor på döden när jag växte upp, mina mor- och farföräldrar dog med kort mellanrum nästan alla fyra och de dog alla hux flux. Jag blev jätterädd såklart att mina föräldrar eller syster skulle dö på samma sätt. Men jag var ju äldre (12) och kunde ju prata om det på ett annat sätt. Jag fick hjälp med det, vet inte hur ni tänker om det men om det inte bara är en fas kan ni säkert få lite hjälp.

    Tänker på Kotten!

    • mrspitepalt skriver:

      Jo, det måste det ju vara. Men jag vet ändå inte hur jag ska bemöta det. Nu har han börjat prata om att det ska brinna också. Han är rädd att det ska börja brinna och vill ta ner alla brandlarm eftersom han verkar tro att de sätter igång bränderna när de piper. Men om det fortsätter länge får vi väl försöka få hjälp.

      Tack!

      • Skolfröken skriver:

        Du ska nog bara försöka svara så gott det går och vara ärlig. Säg att om det börjar brinna så hinner ni gå ut ur huset och att brandvarnarna ju berättar för er när ni måste gå ut. Och går man ut då så är det ingen fara.

        Det kanske finns en bok? Jag läste nånstans att de efter fyra börjar tänka just på döden och allt farligt som kan hända, så det är ju inte så konstigt att det sker nu, han är ju nästan fyra.

        Konkret tips: Maila till det där radioprogrammet som handlar om barn, har glömt nu vad det heter men det är ju den där Malin som är så bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s