16 år

”Nu är morfar Lasse död, mamma.” ”Ja, det är han” ”och mormor Anne-Kristine också. Det är ju din mamma” ”Ja, precis” ”Men mamma, varför försvinner de bara?”

Igår var det sexton år på dagen sedan mamma dog. Sexton år är väldigt lång tid. Jag har nu levt längre utan en mamma än med. Det känns konstigt.

Idag har vi ätit semlor. Mamma gillade semlor. Varje tisdag hela februari brukade vi göra semlor.20120129-203308.jpg Hon gillade semlor och Elvis och träskor och rött läppstift och blommor och stenar och fåglar. Hon brukade klaga över att hon inte fick några barnbarn och nu sitter det sju ungar i varierande storlek och funderar över hur hon luktade och hur hon lät och hur hennes kanelbullar skulle ha smakat. Det är inte rättvisst.

Fast om jag ska vara hel ärlig så funderar nog det där minsta barnbarnet inte så mycket. Knytet stojar mest runt. Idag bytte vi en av hans julklappar som gått sönder och skaffade det här pianot istället 20120129-203413.jpg

Jag vet inte riktigt hur vi tänkte. Det är väldigt högljutt.

Någonstans sitter förhoppningsvis mamma och skrattar åt oss nu. Det känns som någonting hon skulle ha gjort.

Jag saknar dig, mamma!

Annonser
Det här inlägget postades i Knytet, Kotten, Navelskåderi och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till 16 år

  1. Skolfröken skriver:

    Hon skrattar säkert! Det där pianot kommer ni ångra, vi har ett vi ångrar ofta:-)

    Fint skrivet om din mamma, hon verkar ha varit en mysig och bra mamma!

  2. Malin skriver:

    Det är klart hon ser er och är med varje dag, stöttar när ni kanske minst anar! Såna som älskar semlor, de brukar vara mysiga människor 🙂 Kram

  3. kollijox skriver:

    Igår när jag skulle lämna en kommentar hos dig höll jag på att skriva en novell…sen ångrade jag mig, för det är ju din blogg och jag vill liksom inte vara för på, men jag kan bara inte hjälpa det…för du skriver ju om sånt som jag själv drar sånna paralleller med, och det här med sorgen är så skönt att få prata om med någon.Tänker på dig i avsaknaden av en mamma…å känslan av att ha levt längre utan än med. När mamma dog så tänkte jag ändå att jag var tacksam över att få ha haft henne så länge även om hon många gånger inte själv ville (finnas), vilket gör att jag åter igen tänker som du att det är så himla orättvist att vissa vill men får inte medan andra får men vill inte. Det kan göra mig så himla förtvivlad. Jag älskar också semlor, det gjorde min bror (som alltid åt två vid samma tillfälle) och min mamma med. Åt en på Komedianten (Varbergs kulturhus) idag. stor kram! och tack för att du delar.//jennie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s