När pappa levde

När jag var runt tio år hade jag godisförbud, i kanske en vecka. Sen tröttnade jag. Dessutom skulle jag på ridläger och då fick man ju ha med sig godis. Så då kom vi överens om att jag skulle få äta godis på ridlägret. Fast när jag kom tillbaka från ridlägret fortsatte jag äta godis. Och så en dag när jag var i affären och köpte godis fick jag syn på min pappa som kom klivande med långa steg i en av gångarna och där stod jag i kassan och försökte gömma undan min påse rollo-kola som låg och blänkte alldeles stor och blå i kassan. Inte gick det. Och inte gick pappa på min lögn om att jag trodde reglerna från ridlägret gällde fortfarande fast det var mer än två månader sen jag kom hem.

När jag var 16 år rökte jag. Jag rökte när jag var 17 också. Och 18 och… Men jag kommer speciellt ihåg en gång. Jag var inne i stan och gick runt med någon av de där alternativa kompisarna jag hade. De där som var alldeles svartklädda och hade tatueringar och bodde i någon lite smutsig lägenhet tillsammans med en rumskompis med ett konstigt smeknamn och typ tre råttor och en orm. Vi gick på stan och rökte, och precis då kom pappa körande. Han tittade rakt på mig och höjde pekfingret i en gest som sa, aja baja, och eftersom jag hela tiden sa att ”nej, jag vaktar dem bara åt en kompis, nej jag luktar bara rök för att andra röker, nej jag röker inte!” blev jag en smula skitnervös. Och när jag kom hem och han inte skällde ut mig och var arg utan bara sa att han var besviken eftersom jag ju visste att mamma dött i cancer, då knöt det sig i magen. En knut som inte försvann förrän jag slutade röka sex år senare.

När jag var 19 år hade jag fest när pappa och hans sambo var i Finland. Jag la nog fram det som att jag skulle ha några kompisar hemma. Det hade jag också. Några kompisar, och deras kompisar och deras fulla kusiner. Det var en bra fest, tyckte jag. Det gjorde inte grannarna. De skvallrade, och det hela slutade med att pappa, på ett kalas för något av syskonbarnen, där jag av någon outgrundlig anledning satt på en barnstol och räckte tio centimeter ovanför bordet, skällde ut mig.

När jag var 27 fick jag mitt första barn och fem minuter efter vi kommit hem från bb kom pappa och hans sambo på besök. De åkte femton mil för att träffa Kotten i femtio minuter. Bara för att. Han sa nog inte så mycket, pappa. Men det talade nästan mer än om han hade gjort det. Bara när han var riktigt nöjd lät han bli att säga något negativt. Det var sån han var.

När jag var 28 ringde pappas sambo och grinade när vi var på väg hem från ICA. Den där magonten som pappa hade gått omkring med i tusen veckor och månader för länge visade sig vara cancer i tjocktarmen. ”Nu dör jag. Jag har ändå fått leva femton år längre än morsan” sa pappa.

När jag var 29, en månad kvar till 30, fick han rätt.

Nu är jag 30, en månad kvar till 31, och pappa har varit död i ett helt jävla år.

Vad jag inte skulle ge för att en gång till få bli irriterad på honom över något knasigt han sagt. Vad jag inte skulle ge för att en gång till höra honom stånka och gnöla över något korkat eller någon som han tycker är en idiot. Vad jag inte skulle ge för att ha honom här en enda dag till.

Annonser
Det här inlägget postades i Pappa och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till När pappa levde

  1. Malin skriver:

    Ja tänk vad mycket tok man gjort och ändå älskar föräldrar en mest av allt! Kram till dig!

  2. grenman skriver:

    vad fint du skriver vännen, kan riktigt se din pappa framför mig. hoppas din helg blir okej trots allt. kramar

  3. Dr. Snuggles skriver:

    Jag tänker på dig gumman! Tur att du har pojkarna som tar hand om dig.

  4. kollijox skriver:

    fy vad jag känner med dig. å vad skulle man inte ge. KRAM

  5. Skolfröken skriver:

    Stor kram! Tänk på att varje gång du skriver om honom så finns han ju där på något sätt.

  6. Hanna F skriver:

    Väldigt fint skrivet om din pappa! Ja tänk vad man skulle kunna göra för att få träffa dem man saknar igen. Tror att när du minns tillbaka och berättar om dina minnen så är det som att du återupplever de minnena och som Skolfröken skriver så blir det som han finns där på nytt, om bara för en liten stund.
    Kram

  7. misskhaos skriver:

    Du skriver så bra.
    Tror att både din mamma och pappa skulle vara mycket stolta över dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s