Saker min treochetthalvtåring säger, del I

Det är roligt att få följa med i Kottens värld, nästan jämt. Ibland blir det dock lite svårt att hänga med. Som när alla rummen i huset byter plats. ”Ska vi gå in i vårt sovrum då?” ”Du menar vardagsrummet?” ”Va?” ”Ja men mamma, vi har ju bytt vet du väl” ”Har vi bytt?” ”Ja, nu är det där (pekar mot vårt sovrum) vardagsrummet, och det där (pekar mot sitt rum) ditt och pappas sovrum, och det där (pekar mot den tre kvm stora hallen) är Kottens rum” och sen pekar han mot husets största rum, vardagsrummet och säger ”och det där är mitt rum”. Man får inte vara dum inte.

Fast man kan ju fundera lite på det här med dum eller inte… En kväll vid middagen berättade han om en av sina fröknar på förskolan som är en riktig raggarbrud med en ganska grov och mörk röst. En annan pojke på förskolan hade slagit Kotten och när jag frågar vad som händer berättar han att den här fröken har sagt till honom. ”Vad sa hon då?” undrar jag. ”Nej, mamma, inte hon. Fröken är en pojke. ”Nej, fröken är ju en tjej. ”Ja, hon är en tjej, men hon pratar som en pojke. ”

Knytet har upptäckt att han har en snopp och han är mäkta imponerad. Så fort han är utan blöja tar han ett stadigt tag om paketet och sen sitter han och ja, jag vet inte vad han gör riktigt. Men han ser väldigt fokuserad. En kväll när pojkarna badar balja och jag och Palten hänger runt lite i badrummet sitter Knytet i sin vanliga ställning, med handen mellan benen, och vi börjar diskutera snoppar. Kotten fastslår att han också har en snopp och jag säger att det är många snoppar i badrummet nu varpå Kotten svarar, i bästa tonårston ”du är en snopp, mamma!” Inte ens hemma slipper man ifrån dem, tonåringarna.