Fortfarande skittrist och astråkigt!

Man tänker att det ska bli lättare. Att man efter nästan tio månader ska ha vant sig vid det här nu. Att inte ha någon pappa. Att pappa är borta. Att han aldrig kan ringa och muttra och sen lägga på luren utan att säga hej då. Att man aldrig mer får höra honom suga in luft mellan tänderna och rapa sin speciella pappa-rap. Att han aldrig mer kommer hälsa på någon med bara fingrarna när han kör bil. Att man aldrig mer ska se honom sova framför TVn med öppen mun. Att man aldrig mer ska bli irriterad på honom. Att man aldrig mer ska kunna ringa honom. Att man aldrig mer ska kunna ge honom en kram. Att han är död.

Men så är det inte alls. Jag är inte alls van. Det känns inte alls lätt eller hanterbart. Det känns bara uttjatat och onödigt. Nu har vi provat det här i några månader, och det fungerade inte. Nu får han sluta upp med de här dumheterna. Lägga av med att vara död. Det var inget för oss.

Hör du det? Du kan komma tillbaka nu!

Annonser
Det här inlägget postades i Pappa. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Fortfarande skittrist och astråkigt!

  1. King Lear skriver:

    Kanske är det först nu man verkligen börjar fatta hur oåterkalleligt det är. Vi träffades ju inte hela tiden, så hans frånvaro är liksom inte ständigt närvarande i den vanliga vardagskarusellen, mer än som ett mörkt brus i bakhuvudet. Jag kan fortfarande få en impuls att ringa honom, och då slår den där konstiga känslan till: ”Men, är han fortfarande död? Det kan väl ändå inte vara möjligt?”
    Jag är väldigt arg över detta, känner jag. Jag vet bara inte åt vilket håll jag ska rikta all ilska.

  2. Barbasyster skriver:

    Det tråkiga är, att det inte förrän de börjar blekna ur minnet som man verkligen har insett. Mamma är ju död på riktigt, men det har ju också gått snart 16 år och jag kan inte lika lätt komma ihåg hur hon lät. Papa kan man ju fortfarande höra.

    • mrspitepalt skriver:

      Jag inbillar mig att jag kan höra mammas host-skratt. När hon skrattade tills hon började hosta. Men jag vet inte riktigt om hon verkligen lät så eller om hon ens skrattade så särskilt ofta eller om jag bara skapat något slags minne. Hur var det?

  3. grenman skriver:

    Stor kram till dig vännen. Mitt i allt det sorgliga du skriver kan jag inte låta bli att le när du skriver om din pappas hälsning vid bilkörning. Kan verkligen se honom komma åkande uppför doktorsvägen, precis innan svängen upp till er, och hälsa med ett par fingrar.
    ska bli skönt att ses om en vecka lite drygt. kramar

  4. eva skriver:

    En stor varm kram, och en hel hink förståelse får du. Här. Kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s