Viskningar

Efter att ha framkallat alla bilder från vår dator kom jag på att det fanns några på Paltens dator, och där i gömmorna hittade jag några bilder på pappa. Från precis där i slutet. Den sista julen.

Eller hittade och hittade, snarare ramlade över, rusade in i, krasch bom bang! Det var som när man kör förbi en olyckplats. Men vill inte, får inte titta, men man gör det ändå. Och det är så jävla dumt!

Bilder på pappa som ett magert skal, ett skelett med tun hud över som sitter med vid ett festligt dukat bord. Tittar ut i tomma intet. Ser inget. Hör inget. Finns knappt. Och så sitter vi runt omkring och ler krampaktigt. Äter och dricker som om det inte fanns någon morgondag. För någon av oss. Men det gäller ju egentligen bara en. Men det försöker vi förtränga. Genom att äta ännu mer julgodis och dela ut tusen miljoner julklappar. Drunkna i presentpapper och plastleksaker så att vi kanske för en sekund glömmer att döden sitter med vid bordet. Strax bakom pappa sitter döden. Flåsar och längtar och viskar superhögt så att vi alla ska höra. ”Snart är jag här, bara en dryg månad kvar nu. Drick och ät ni, jag kommer oavsett…”

Vad fan ska jag göra med de bilderna? Framkalla dem och klistra in dem där i albumet tillsammans med bilderna på första gången Knytet sitter upp eller bilder på när Kotten leker med sina nya julklappar? Radera dem och låtsas att de aldrig funnits. Att pappa var frisk och sen gick det ett halvår och sen bara inget, tomt, borta?

Jag valde ut de minst hemska och skickade dem till framkallning. Sen får vi se var de tar vägen. På en bild ligger pappa och Knytet och sover bredvid varandra i dubbelsängen. Knytet är liten och mjuk och sover under en filt. Pappa är liten och svag och sover under en filt. Pappa har sträckt ut sin ena hand och lagt den bredvid Knytet. Håller försiktigt kring Knytets lilla hand. Jag tänker att Knytet kanske vill se det när han blir stor och absolut inte minns sin morfar. Att han en gång fanns där och höll Knytet i handen.

Tills dess får bilden ligga någonstans i gömmorna. Jag kan inte titta på det. Inte ens om jag gömmer mig bakom en kudde eller blundar så hårt jag kan. Det känns ändå, det hörs, det viskar för högt.

Annonser
Det här inlägget postades i Knytet, Pappa. Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Viskningar

  1. Malin skriver:

    Spara till knytet, då blir nog pappa glad! Du skriver så fint och det gör ont att läsa.

  2. Linda r skriver:

    Kram

  3. Hanna F skriver:

    Oj vilken stark text, så otroligt bra skrivet. Tack för att du delar med dig av allt med oss. Det kan inte vara helt enkelt att göra det. Jag tycker också du ska spara bilderna till barnen. De kommer att vilja se dem en dag, och du kommer kanske så småningom vilja visa dem, även om de inte är så du vill minnas din pappa. Kanske vore det mer obehagligt att radera dem och låtsas som de aldrig existerat. Tror du inte dina fina pojkar kommer undra hur morfar såg ut då och hur han hade det sista tiden? Då kan du visa bilden på när Knytet och han sover sida vid sida. Det låter som en otroligt fin bild när morfar håller Knytet i handen. Det är trots allt en fin minnesbild att bevara.
    Stor styrkekram till dig!

  4. pippilotta skriver:

    spara dom! det finns en bild på mig och min mormor, där hon är riktigt mager och sjuk, men vi sitter bredvid varann i soffan…och jag är så glad att den bilden finns. mina syskon fick aldrig träffa henne, men det fick jag på bild i a f. STOR KRAM till DIG!

  5. Hanna skriver:

    Låter som en jättefin bild. Klart pojkarna (och du) ska kunna titta på den om 15 år när du berättar om deras morfar för dem.

  6. Linan skriver:

    Nu fick du mig att börja gråta igen. 😦
    Spar bilderna längst in på datorn så att ni kan, när ni är beredda på det ta fram dem och minnas den där tiden då din pappa inte var som din vanliga pappa, det är inte kul och man gör verkligen allt för att hitta tillbaka till de gamla ”bra” minnena men man vill inte glömma en enda sekund av den tid man fick tillsammans ändå.

    Kram kram

  7. Gråter en skvätt över din text om bilden på Knytet och din pappa. Kram!

  8. eva skriver:

    Jag tror att man ska spara tills man är säker på att slänga. Det finns en del som man aldrig kommer att vilja göra sig av med. och en del som man önskar att man aldrig hade sett. jag tog en bild på min pappa, som promt skulle hissa flaggan på halvstång tre timmar efter att mamma hade lämnat oss. Jag önskar. att. jag. aldrig. förevigat. den. stunden. Den förtvivlan i blicken. jag vill glömma det. Men bilden på min mammas sakta gulnande hand som klappar om minsta syskonbebisen, jag är så glad att jag har den. Kanske kan man bara ha dom någonstans, bilderna. I nån fin ask. man behöver ju inte öppna den. De kan bara finnas där. Så tror jag att jag ska göra. Jag kanske tillomed tejpar ihop asken, ta mig tusan.
    jag känner din sorg. och jag skickar ett dussin varma kramar! minst.

    • mrspitepalt skriver:

      Usch, nej vissa bilder vet jag inte varför man tar. Vi tog kort på pappa efter han hade dött, men jag var tvungen att radera dem sen. Det blev för jättehemskt och konstigt. Men bilden på din mamma och syskonbebisen låter fin,värd att spara.
      Kram

  9. grenman skriver:

    kram vännen, och vad otroligt fint du skriver.

  10. Dr. Snuggles skriver:

    Kram till dig! Jag blir gråtig när du skriver så här.

  11. Skolfröken skriver:

    Fina du. Spara och lägg i en låda. Om ett tag kommer du kanske kunna öppna och minnas. Kram

  12. Rigmor skriver:

    Grinåggråt. Men bilden på Kotten å pappan låter ändå så himlans fin. Fortsätt att skriva, du är grym på det!

  13. Barbasyster skriver:

    Fint skrivet. Jag vill gärna ha bilderna, mejla mig om du orkar.

  14. Karin skriver:

    Skickar styrkekramar samtidigt som jag gråter en skvätt.

  15. Nocken skriver:

    Så otroligt fin text men så himla sorlig. Vi har en liknande bild på mamma exakt en månad innan hon dog. Det var min brors födelsedag och det var kalas. Alla ser glada ut, mamma med, men hon ser ut som om hon är inklippt i bilden. Inget hår, gulsot och liten och smal. Inte så där mammarund som jag minns henne. Men jag är glad att bilden finns för annars hade jag kanske inte vetat hur hon såg ut den där sista tiden för man väljer ju lite vad man vill minnas. Jag tänker att det kommer att vara på samma sätt för Kotten och Knytet – de kan få svar via bilden när de undrar om morfar. För en dag kommer de att undra vem han var.
    Kram

  16. Nocken skriver:

    Texten är sorglig. Inte sorlig…

  17. Susanne Cleasson skriver:

    Du är helt otrolig på att skriva. Texterna har sånt tryck och sån känsla. De berör oavsett ämne och innehåll. Beträffande bilderna så skulle jag spara dem, för att ta fram en dag när tiden är mogen lixom. Det kommer säkert en dag när du vill se dem, kanske för att på nåt sätt förstå varför detta hemska har hänt er alldeles för tidigt i livet. Killarna kommer nog oxå att vilja se en dag när ni pratar om Lasse och hur sjuk han var. Det är nog bra att kunna dela det med dem, de kommer ju att komma till stadier i livet när just döden tar upp mycket av deras tankar. Finns det liknande bilder på din mamma som du kan jämföra din reaktion på? Jag menar…tiden gör att saker och ting mognar, hur korkat och otroligt det än låter.
    Jag tänker ofta på dig och dina systrar…..det är helt galet fel att detta kunnat hända!!!
    Ta hand om varandra allihop.
    Kram till dig
    Susanne C

  18. Ida skriver:

    Du skriver så fint, blir tårögd. Kram till dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s