Tankar om tuttor

Det enda negativa med min viktnedgång är min nuvarande status som planka. Jag vet inte om det har att göra med att jag slutade amma i samma veva som jag gick ner i vikt eller om min kropp helt enkelt tyckte det var roligare att göra sig av med tuttefläsk och spara in på mag-, rump- och lårfläsket men mina bröst har näst intill retirerat in i kroppen igen. De är minimala.

Till och med Kotten verkar bekymrad. Han vill gärna klappa på tuttar och passar ofta på att stoppa in en näve i urringningen när han får möjlighet. Idag när vi åt lunch vädrade han sina åsikter i ämnet och började nästan antyda att han nog kommer söka sig till grönare tuttemarker snart. ”King Lear har stora tuttor!” ”Vad sa du?” ”Hon har ganska stora tuttor min moster King Lear!”

King Lear var inte närvarande vid lunchen och det var inte som att vi pratade om henne heller. Han satt helt enkelt och tänkte på eventuella tuttor i närheten som var större och saftigare än mammas minimala taxöron. Och ja, det finns inte så mycket att tilläga i ämnet. King Lear har mycket större tuttor än mig. Faktiskt.

Annonser
Det här inlägget postades i Kotten, Träning. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Tankar om tuttor

  1. King Lear skriver:

    Nu är det ju inte bara tuttarna som är större, dessvärre …

  2. King Lear skriver:

    tuttorna, menar jag förstås!

  3. pippilotta skriver:

    ha ha ha.det där med tuttor alltså…tycker mina blev långa och platta. om jag skulle ge mig ut och springa utan tuttehållare och jag upprepar OM, så skulle det låta som om folk stod och applåderade längs spåret. klappetiklapp klappetiklapp liksom.

    • mrspitepalt skriver:

      Om jag sprang (haha, troligt.. .) utan tuttehållare skulle jag nog bli bitch slapped av en tutte. Hur kan de vara små, platta och hängiga samtidigt? Inte rättvist.

  4. Hi, hi! En anledning att forsätta amningen här lite till om inte annat 😉

  5. Lycke skriver:

    Mina är också i det närmaste borta, hihi, men det gör mig inte så mycket för jag har aldrig velat ha stora, bara känt mig obekväm i det, så jag gillar! Mannen är som tur är heller ingen stor fan av sådant, mera rumpa då, (ler) nämner det där om din mamma här istället. vad fruktansvärt det måste ha känts, och just i den åldern, ja alltid lika hemskt såklart…en mamma ska ju liksom alltid finnas där tänker jag. mina börjar bli gamla nu, så visst sitter det ett litet orostroll och gnager, pappa med sin yrsel och obalans…! Nej det går aldrig att acceptera att de bara ska ryckas ifrån en tycker jag. men jag tror ju vi får träffa dem sen, där de är nu…love

    ~Lycke

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s