Jord skall du åter varda

Idag var det urnsättning.

Vi stod i ring och klappade på en svart urna i bark med pappas kvarlevor och sa hej då. Igen. Vi grät lite. Det blåste. Sen stoppade vi urnan i ett hål i marken och la blommor i hålet. Pappas hål. För femton år sedan stoppade vi mammas urna i mammas hål i marken. Jag minns dock inte om vi stoppade några blommor i hålet. Troligtvis grinade vi även då.

Det är bisarrt. Man har en mamma och en pappa och sen plötsligt har man bara en urna och ett hål. Och efter att man stoppat  urnan i hålet har man inte ens det. Då är det bara jord. En hel människa och sen bara jord. Ett helt liv och sen bara jord. Jord skall du åter varda.

Jag önskar så starkt att det finns ett liv efter detta. Att mina föräldrar sitter någonstans och tittar på mig och önskar mig gott i livet. Att de gläds åt mina barn och följer med i allt vi gör. Att de skrattar när Kotten säger att Emils pappa inte vill att han ska dricka mer salladssås istället för sockerdricka. Att de tycker Knytet är superduktig som kan stå själv en lång stund och säga Kottens namn. Att de önskar att de vore här lika mycket som jag önskar det. Jag önskar det så mycket. Jag önskar så mycket att det finns något mer än bara jord. Det är vad jag önskar.

Annonser
Det här inlägget postades i Pappa. Bokmärk permalänken.

23 kommentarer till Jord skall du åter varda

  1. Hanna F skriver:

    Ja bara att tänka att de som inte finns med oss längre kan sitta och titta på oss och följa med oss i allt vi gör tycker jag känns tryggt och lugnande. Förstår att det känns konstigt att stoppa ner urnan i hålet, men glöm inte bort att dina föräldrar är mer än bara urnor i ett hål, de är alla minnen och upplevelser du har haft med dem och de finns ju med i dina tankar hela tiden och på så sätt kan du ta med dem vart du än går. Det låter som ni hade en fin urnsättning tycker jag.
    Kram

  2. pippilotta skriver:

    uhhh, ja precis så känns det. ett svart hål med jord, och sen en sten på det. jag vet inte vad jag skall tro heller, men jag vill tro det vill jag, på att dom ser oss och följer oss precis så som du säger. Kram…tänker på dig.

  3. Hanna skriver:

    Jag väljer att tro att det är så att de vi mist följer vårt liv på håll och de inget hellre önskar än att de hade fått vara med.
    Kram ♥

  4. Karin skriver:

    Jag tror och hoppas också att det är precis som du beskriver. Att dina föräldrar följer dig och din familj i er vardag och att de är så där stolta som morföräldrar ska vara över sina barnbarn. Jag tror också att de är väldigt stolta över sin duktiga och härliga dotter! Kram.

  5. Pulver-Eva skriver:

    Jag är övertygad om att det är som du beskriver, de är tillsammans och pratar om hur fina deras barn och barnbarn är. Stor kram till dig

  6. frida Z skriver:

    Jag är övertygad om att de tittar till dig och har ett ”liv” tillsammans som dina föräldrar i en annan ”dimension” 😉 KRAM till dig

  7. 98:an skriver:

    Jag bara gråter..åh! Vad hemskt det kan vara!

  8. Nocken skriver:

    Jag tror de ser er och är superstolta och roade över de charmiga barnbarnen!
    Kram

    PS. Såg du mitt sms med förslag på dagar att ses på?

  9. Barbasyster skriver:

    Jaha…då fick jag fulgråta lite jag med. Älskar dig också.

  10. En urna och ett hål är inte mycket att komma med när en pappa saknas. Tänker på dig!

  11. Martina skriver:

    Jag tror att det finns något sorts liv efter detta, och jag tror att våra nära och kära som har lämnat det livet vi vet om ändå finns med oss så länge som vi behöver dem så där extra mycket… Sen kanske de bara tittar till oss lite ibland och resten av tiden ägnar de åt något annat skoj. Vem vet? Men det skänker mig tröst att tänka och känna att de iaf är nära ibland…

  12. Gunnel skriver:

    Ååh, det där med begravningar, jord/urnsättningar är fruktansvärt. Definitivt och en känsla av att ”blev livet inte mer än såhär”,oavsett om det är en gammal eller ung människa. Det är en känsla av tomhet( och då menar jag inte efter den älskade person man gravsätter) som är svår att beskriva men det hela känns liksom oavslutat, lite av men vad händer sen då? Jag har valt att tro att det finns något mer än det här och precis som Martina ovan skriver ger det mig lite tröst. Och det är det som är det viktiga, att man hittar ett förhållningssätt som känns bra för en själv.

  13. Sarah skriver:

    Klart de finns med er. Utan tvekan.

    Fy vilken jobbig dag för er.

    STOR KRAM!

  14. eva skriver:

    jag blir alldeles tjock i halsen.
    och tom på ord.
    du skrev allt som finns att skriva.

    jag kramar om dig.

  15. Ida skriver:

    Det är jag övertygad om att det finns. Det måste. Tänker på dig. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s