King Lear kungar sig

Idag när jag eftersträvade egentid åkte jag in till King Lear och skickade iväg pojkarna på museum. Det gick sådär. Egentiden bestod av folkslalom på grund av KTHs karneval och storasystraskäll. Eller skäll och skäll, hon kungade sig lite, så där som bara King Lear kan.

Vi pratade om facebook och bloggar och att jag tycker det finns en viss vett och etikett. Vad gäller facebook kan jag till exempel störa mig på människor som skickar tusen olika inbjudningar och dylikt och sedan aldrig någonsin kommenterar något, oavsett om det gäller födslar, dödsfall eller födelsedagar. Okej, gratulera mig inte för att jag har fått en son eller beklaga min sorg när jag har förlorat en far men strunta då också i att bjud in mig till dina konserter, tävlingar och andra evenemang. Det är spelreglerna jag följer ialla fall.

King Lear höll nog med, även om hon är lite snällare är jag så hon uttryckte det inte riktigt så. Men det var när vi kom till bloggarna som våra åsikter gick isär. Vi diskuterade mitt inlägg där jag kommenterade bristen på kommentarer, och King Lear tyckte jag gjorde helt fel. Hon menade att jag inte kunde kräva kommentarer och att ett sådant inlägg i själva verket skulle skrämma iväg folk. Och trots att jag inte gillar det förstår jag ju vad hon menar och kanske att jag till och med tycker hon har en liten smula rätt.

Jag kan inte kräva kommentarer, det kan ingen, och om jag skulle göra det tror jag definitivt folk skulle sluta läsa långt innan den tjocka damen hunnit sjunga klart. Men jag tycker nog själv att jag inte gjorde det, och om någon där ute tror det så ber jag om ursäkt. Den främsta anledningen till mitt inlägg var dels min önskan att få höra vad ni tycker och tänker om det jag skriver och dels min enorma nyfikenhet. Jag vill bara veta vilka ni är. Det är allt.

Men nu är ju faktiskt inte King Lear expert på bloggar. Hade vi diskuterat när man bör använda inneskor eller böjningar av verb eller hur man får sin rosenbuske att växa hade jag litat blint på henne. Nu litar jag bara halvblint. Ena ögat öppet. Det andra är stängt.

Annonser
Det här inlägget postades i Navelskåderi. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till King Lear kungar sig

  1. pippilotta skriver:

    själv tycker jag just att dialogen är det roliga med bloggandet. Man nickar igenkännande, skrattar högt, fäller en tår eller skara på huvudet och tycker något annat, men framför allt delar man, det gillar jag. kram

    • mrspitepalt skriver:

      Det gillar jag också. Men det blir ju ännu mer dialog om man har någon som pratar tillbaka, och då är kommentarerna extra välkomna. Kram

  2. Skolfröken skriver:

    Haha, jag tyckte inte att du var för hård. Och jag håller helt med när det gäller Facebook. Det värsta för mig är när folk skapar grupper och bara lägger till mig utan att fråga mig! Och sen får man tusen uppdateringar från den där gruppen:-)

  3. King Lear skriver:

    Hurra, jag har fått ett helt blogginlägg till min ära (eller nåt)! Men måste man vara expert för att få uttrycka sig tvärsäkert? Den lilla detaljen har jag helt missat …
    Och jag vill bara förtydliga, för dig och alla dina läsare, att jag faktiskt inte tyckte att du hade HELT fel om bloggkommentarer. Jag förstår så klart att du vill ha kommentarer – det skulle jag också vilja om jag hade en blogg – jag tyckte bara att du lät lite för arg, och att det måste få vara ok att läsa bloggar man gillar även om man inte vill/kan/vågar kommentera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s