The ultimate ”could we be more white trash?”-moment

Jag måste bara börja med att skicka ut en allmän varning, om ni är kräsmagade ska ni sluta läsa nu. Alla ni som tycker kroppsvätskor av olika slag är snuskigare än snuskigast, sluta läsa nu! Alla ni som är gravida, fru Grenman speciellt, sluta läsa nu. Om ni inte gör det vill jag bara säga att jag förstår att det som kommer, kommer skrämma er lite. Men vänta bara några år, snart sitter ni också där i bilen med en näve full av kräks…

Det hela började i morse när vi skulle åka in till stan. Jag skulle gå min efterlängtade kurs som jag fick i present av King Lear och Palten och pojkarna skulle åka hem till Paltens syster och hennes familj. Knytet sov länge och vi stressade och sen när vi väl skulle åka ville han inte äta. Men eftersom jag inte ammat på flera timmar var jag tvungen att pumpa, speciellt eftersom kursen skulle hålla på i fyra timmar. Så det hela slutade med att jag var tvungen att pumpa i bilen. Bröstpumpen har en ganska liten flaska till och efter ett tag var flaskan full och jag hade bara pumpat på ena sidan. Jag insåg att jag var tvungen att tömma på båda sidor för att inte få bröststockning mitt i petit four-baket, så det fanns egentligen bara en sak att göra, nämligen tömma flaskan. I kopphållaren i framsätet stod en gammal lattemugg i papp som jag, trots vissa protester från Palten, fyllde.

Palten tyckte tydligen det var mycket läskigt. ”Tänk om jag blir törstig när jag åker till jobbet och råkar dricka av misstag, den kanske har skurit sig!” Det var så många saker som var fel med det uttalandet så jag kunde knappt kommentera det. Varför var muggen tvungen att stå kvar i bilen, kunde vi bara inte slänga den så fort som möjligt? Hade han någon gång i vekan blivit törstig och velat dricka ur den tomma muggen? Nej. Vad skulle det ha för betydelse om den skar sig?! Skulle det förstöra en annars kulinariskt trevlig upplevelse?

Nu kanske ni tycker det här räcker och blir över på äckelhetsskalan men historien fortsätter.

När vi några timmar senare ska åka hem igen efter att ha spenderat kvällen hos King Lear och hennes familj är Kotten mindre glad. Vi har gått på och på om att Kotten och Knytet ska sova över hos King Lear nästa helg, för att förbereda honom och detta har lett till att han är förbered. Han är otroligt förbered på att sova över. Men han vill göra det nu. Ikväll.

Det slutar med att jag bär ut honom gallskrikandes under ena armen samtidigt som jag bär Knytet i babyskyddet med andra handen. När vi väl satt oss i bilden skriker han fortfarande. Palten sätter på Fem myror-skivan som vi alltid lyssnar på för att försöka underhålla honom lite, men han bara skriker och skriker och ganska snart börjar han hulka. Jag hinner precis säga ”men skrik inte så du kräks nu!” när han kräks. Jag är dock beredd och hinner fånga upp kräkset i handen och precis när han är klar börjar han sjunga med i sången. Jag överdriver inte nu. Det handlade om högst två sekunder från att kräkset lämnat munnen tills att han sitter och räknar med elefanten ”åtta nio, hm-hm, tio, hm-hm, eeeeelva…”

Nu kanske ni hoppas att det här räcker, och jag råder er återigen att sluta läsa om ni redan nu har fått nog, men det är inte slut.

Jag sitter ju nämligen där med näven full av kräks och det är i alla fall tjugo minuter kvar innan vi är hemma. Jag måste bli av med kräkset. Och då ser jag den. Pappmuggen i framsätet. Palten har inte slängt den. Så jag tar muggen och öppnar locket extremt försiktigt och så skrapar jag av innehåller ner i muggen.

Jag hurvar lite själv nu när jag skriver om det. Har ni någonsin hört något äckligare? Det måste ju vara detta manusförfattarna till Vänner hade i åtanke när de skrev den fantastiska repliken ”could we be more white trash?” och svaret skulle i så fall vara, nej!