Bajs och skitsysslor

Många har kommenterat B-snacket med att det är en fas, det går över, det är inte så farligt… och jag vet ju att allt detta stämmer. Men som med så mycket annat barnrelaterat är det lätt att fastna i en känsla av att ”så här kommer det vara alltid!”.

Vår senast approach är att ignorera problemet. Inte säga till och låtsas som det regnar när han skriker bajskorv för fyrtioelfte gången den dagen. För det gör han. Skriker bajskorv. Om och om igen. Ibland bara bajs och en kort stund igår gick han runt och sa bajsnödig, bajsnödig, bajsnödig fast han inte var det. Men vi väntar och hoppas på att det roliga ska gå över. Bli gammalt.

Förutom det ägnar vi oss åt roliga saker som begravningsplanering. Välja bibelord som smakar beskt i munnen. Vi är inte särskilt religiösa i vår familj och alla ord känns fel. Tacka herren och komma hem och döden är en vinning. Det är inte så vi känner. Vi vill inte tacka någon och vi ser absolut ingen vinst i det här. Vi känner det inte som att pappa har kommit hem, han har snarare kommit bort. Vi känner bajskorv och bajs och skit. Kanske är det det Kotten försöker förmedla…

Annonser
Det här inlägget postades i Kotten, Pappa. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Bajs och skitsysslor

  1. Hanna F skriver:

    Det är kanske lite sent att ordna nu, men skulle ni inte kunna ha en borgerlig begravning? Det har vi haft till flera av mina släktingar som dött. De går att ordna lite som man vill, man kan ha dem i kapell istället för kyrkan tror jag och då slipper man ha med alla dessa bibelord och allt annat som känns främmande. Jag vet inte om det känns mindre bajskorv, bajs och skit dock.
    Kram

    • mrspitepalt skriver:

      Jo, nu är det för sent, begravningen är på fredag. Och sen är det väl egentligen inte den kyrkliga begravningen som är problemet. Jag tycker kyrkorummet är fint och passande och jag gillar prästen. Det var samma präst som begravde mamma och som vigde mig och Palten. Men just att välja ut ord ur den raddan vi fått. Alla lät bara så otroligt religiösa och tacksamma, och det är inte precis tacksamhet vi känner…

      • Hanna F skriver:

        Ja kyrkorummen är väldigt vackra och stämningsfulla. Jag tror som många andra har skrivit att det viktigaste är att ni känner förtroende för prästen, att ni har någon form av relation till honom även om ni har träffats under sorgtyngda förhållanden tidigare också. Inga ord, bibliska eller andra, kan nog ge den tröst ni egentligen behöver, men de kanske hjälper er till att få en fin ceremoni. Jag skickar en extra varm tanke till dig och din familj imorgon. Kram

  2. Nej, de där bibelorden känns nog mest stora och lite tomma och inte alls så där trösterika som det är tänkt. Kasnke är det så i en sån här situation även om man är religiös. Det är ju ändå obegripligt att en kär person inte ska få finnas kvar. Det låter dock som att ni har en präst som känner er familj och det tror jag är mycket värt.
    Hoppas att det blir en fin ceremoni.

  3. Evasleva skriver:

    Vad skönt med en präst ni litar på.
    Ord kan bli så fel. ”har stilla lämnat oss” t.ex. som det kan stå i annonser… Det gick jag inte med på. Det var inte stilla på något sätt 😦

    Men jag skrattade lite åt inlägget under 😉 Fast jag förstår att det måste vara lite jobbigt för er…

    • mrspitepalt skriver:

      Nej, vissa ord känns bara fel. Döden är inte stilla och lugn, döden är kaotisk och vild. Den tar ingen hänsyn, den gör som den vill. Jävla skitdöd!

  4. pippilotta skriver:

    uhhh, jag känner igen mig i det där med bibelord och annat. samtidigt som det är tungt och absurt funkar det ändå som något slags livsuppehållande terapi i bubblan man befinner sig i, så upplevde jag det iaf. precis som du säger sjunker det inte in förrän allt det där praktisk är förbi. det är ju först då det börjar på riktigt, sorgearbetet. tänka tänka tänka.fundera.drömma konstiga saker osv. jag miste min mamma förra året ungefär ett år efter det att min lillebror gick bort. det är så sjukt overkligt alltihop och jag vill bara att någon skall väcka upp mig från den taskiga drömmen jag befinner sig i. men livet går vidare. utanför fönstret ser allt ut som om ingenting hänt. tur att man har en ”egen” liten familj som gör att man orkar, och orkar man inte så finns dom där och tröstar. ibland tycker jag att det är jobbigt när bägaren rinner över och barnen ser hur ledsen man är, fast som tur är pratar vi öppet om både döden och livet och jag inbillar mig att det är bra på nåt sätt.
    En stor kram till dig. jag tänker på dig extra mycket på fredag och hoppas att det kommer att bli en fin dag ändå om du kan förstå vad jag menar.

    • mrspitepalt skriver:

      Men oj vad tungt att förlora två familjemedlemmar så tätt inpå varandra!

      Det är som du säger, utanför fönstret ser allt ut som vanligt. Man tänker att allt ska stanna upp när något sådant otänkbart händer, men det gör det ju inte.

      Nu är ju mina barn fortfarande små så jag tror inte de berörs så mycket av att jag är ledsen. Självklart märker, iallafall Kotten, av det, men han är ju inte själv så ledsen, han förstår inte hur evig döden är. Men det känns bra att ha de. Förra gången var jag ju själv på ett annat sätt. Nu har jag alltid någon med mig och det är skönt. Men det är skönt när begravningen är över tycker jag, även om jag ju vet att det är då den jobbiga vardagen kör igång.

      Kram

  5. Skolfröken skriver:

    Förstår att det känns fel med såna bibelord. Kan ni inte säga det till prästen? Jag tror nog annars att hon kommer förmedla det orättvisa i det här, även präster tror jag kan bli förbannade på Gud och ifrågasätta sånt som hänt.

    Jag tänker på er!

    • mrspitepalt skriver:

      Det blir nog helt ok. Jag gillar prästen och han kände pappa. Han vet nog att vi inte känner tacksamhet och glädje öve den här situationen så han gör säkert något bra av det

  6. Ewa skriver:

    Hej käraste lilla paltfröken. Jag blir så bestört och sorgsen nu när jag läser vad som har hänt.
    Jag anar vad du känner. Och nej, det känns fan inte alls fint på nåt sätt när nån man älskar dör, jag har ibland till och med varit arg på den som dog: liksom ”hur kan du lämna mig, hur ska jag nu klara mig?!” . Sorg är hemskt och äter så mycket av en, det går inte att fatta innan man varit med om det. Som en helt egen känsla.
    Jag skickar allra varmaste kramen till dig. Ta hand om er. Jag tänker på dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s