Sorgen bor i magen och jag äter min vikt i semlor

Köket är fyllt med blommor från vänliga människor, pappas kort står lutat mot en vas och sorgen bor i magen. Jag försöker äta min vikt i saker för att ta bort det tomma och tunga, men jag vet inte om det är rätt sätt. Fast jag orkar inte engagera mig. Beach 2011 känns så totalt oväsentlig nu.

Dessutom funderar jag på om jag bara ska skriva lösenordsskyddat om pappa och allt kring det i fortsättningen. Vet inte om det känns för stort och tungt att kommentera på, men jag skriver ju som med allt annat för att få ur mig, för att dela med mig, för att få höra era tankar.

Förra inlägget hade runt 60 stycken läst och Skolfröken var den enda som kommenterade. Alternativet är att jag inte skriver för att det är för dystert och tungt, men det känns inte heller bra. Nej, dolt får det bli. Bara så ni vet.

Annonser
Det här inlägget postades i Pappa. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Sorgen bor i magen och jag äter min vikt i semlor

  1. Hanna F skriver:

    Jag tycker du är stark som orkar skriva så mycket om din pappa och jag förstår att det känns tråkigt att inte få kommentarer på dina ord och tankar, men jag tror att det är som du skriver att det för en del kan kännas för stort och tungt att kommentera på. Jag kan bara tala för mig själv och jag vill så gärna ge en kommentar som är tröstande och värmande och som verkligen visar hur mycket jag beklagar det som hänt, men orden ser så futtiga ut när jag skriver dem på skärmen. Jag får intala mig själv att det är tanken som räknas och att det är bättre att jag skriver nåt än inget alls för hur ska du då veta att man tänker på dig?
    Stor KRAM

    • mrspitepalt skriver:

      När mamma dog var det alltid jobbigast att möta dem som låtsades som ingenting. Ord kan aldrig bota men de hjälper ofta. Man kan ju sällan säga helt fel.

      Kram

  2. Dr. Snuggles skriver:

    Jag tror också att många tycker en mening eller två känns futtigt i såna här sammanhang. Och därför skriver de inget alls…

  3. pippilotta skriver:

    Jag känner med dig. Förstår dina tankar både vad det gäller inlägg och kommentarer men framför allt vad det gäller sorgen. Jag tror ändå att det är viktigt att få ur sig det på något sätt. tack för din kommentar hos mig.

    • mrspitepalt skriver:

      Ja, det viktigaste är ju förstås att skriva ner det, sen är kommentarerna bara ett välkommet bonus. Men i det här läget är allt som är bonus extra bra.

  4. Sandra skriver:

    Jag har inte kommenterat mer än på första inlägget om din pappas död för att det känns så svårt. Jag kan inte relatera till din smärta eller sorg och då fastnar orden på vägen.

    • mrspitepalt skriver:

      Jag förstår att det är så, men den här kommentaren när du skrev det räckte alldeles lagom. Skönt att höra vad folk tänker bara.

  5. Nocken skriver:

    Du/ni finns ständigt i mina tankar. Ibland långt fram och ibland lite längre bak. Men ni finns där hela tiden.

    Hör av dig när du orkar träffas så svänger vi förbi på direkten.

    Kram

  6. Gunnel skriver:

    Sorgen efter en förälder är tung. Jag förlorade min pappa för drygt fem år sedan och även om det var väntat och antagligen en befielse för honom(han hade då legat, efter en stroke, totalförlamad och oförmögen att kommunicera i ett år) slog sorgen hårt. Känslan av att personen verkligen är borta går inte att föreställa sig förrän det händer. Jag läste inlägget och känner så med dig men kommenterade inte för jag upplevde det lite tvärtom, min sorg var min och jag uppskattade att inte behöva ”påminnas”, särskilt inte av ytligt bekanta(vars ord jag upplevde som ganska tomma). Men, nu när jag läser vad du skrivit skäms jag över att jag i missriktad hänsyn utgick ifrån mig själv. Vi är alla olika och en kondoleans är faktiskt alltid på sin plats. Att förlora en förälder är mycket tråkigt och att behöva uppleva att förlora båda två i så unga år är oerhört. Även om jag inte känner dig tänker jag på dig!

  7. Jag har nog tänkt ”fel” precis som många andra. När man bara är en bloggföljare och jag inte känner dig personligen känns det svårare att kommentera något som är så tungt och svårt. Att det inte känns som min ”plats”. Att det skulle kännas konstigt för dig att en främling försöker ge tröst. Och som så ofta när det händer svåra saker i livet så känns det som att orden inte räcker till. Men det är ju alltid på sin plats med ett par ord och en kram! Sköt om dig!

  8. eva skriver:

    Jag har precis hittat hit. och jag läser med andakt det du skriver. jag förstår dig, med kommentarerna. att man lämnar ut så mkt. och att alla läser, men ingen säger nåt. men jag förstår oxå de som skriver här ovan. att :Vem är jag att kommentera det här stora? Men jag kommer att vara här. och är det så att jag får förtroendet att läsa så kommer jag att tacksamt ta emot det och vårda det omsorgsfullt. All styrka till dig. Det kommer en vardag säger dom som vet. Vi måste tro på det. Varm kram.

  9. Hanna skriver:

    Det är starkt att du skriver och jag tror precis som andra innan att man inte alltid vet hur man ska kommentera. Eller så läser man många inlägg och väljer att kommentera på några. Hur som helst, gör det som du känner att ger dig mest tröst! Kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s