Pensionärer

Idag blev jag tillsagd av en pensionär. Jag gillar inte att bli tillsagd. Det känns jobbigt ända in i märgen. Man slungas tillbaka till barndomen, plötsligt är man sju år, har klättrat upp i telemasten och blir utskälld av ”knäppa Ijen”.  Trots att pensionären i fråga inte hade helt fel i sin tillsägning. Jag gick på en snirklig gångbana med barnvagnen och så genade jag över gräsmattan. ”Du, de där plattorna är till för att gå på. Det blir märken på gräsmattan!” Hon har ju rätt, självklart vet jag det, jag är bara lat. Men ändå. Tillsagd ska man bli när man är liten och håller på att slå ihjäl sig, tillsagd ska man inte bli när man är vuxen tvåbarnsmor och lat.

Någon timme senare stötte jag på en annan pensionär. Jag skulle betala och stod i kassan och Knytet grät i vagnen och pensionären stack ner hela sin stora gråa krulliga tantfrisyr i vagnen och började snacka med Knytet ”Ja, det var inte roligt det här, näe då!”. Knytet blev ju inte precis gladare av det samtalet och nu spelar det väl egentligen ingen roll att hon gjorde så för han var ju redan ledsen. Men ändå. Man stoppar inte ner skallen i främmande barnvagmar och börjar snacka med gäll tantröst bara för att en unge grinar inne på Lindex.

Fast om man är pensionär gör man så. Man kör på i sitt eget race. Skäller ut vuxna människor som trampar på gräsmattan och skrämmer spädbarn i sina barnvagnar. Bara för att man kan. I alla fall om man är dam-pensionär. Är man herr-pensionär är man bara grå och tyst och luktar lite surt.

När jag blir pensionär kommer jag skälla ut alla de där jag bara muttrar åt nu. De som tränger sig i köer och de som stannar precis innanför dörrar eller efter rulltrappor. De där som pratar högt och skrikskrattar precis bredvid barnvagnen. Alla dessa ska drabbas av min pensionärsilska. Jag ska prata med alla ungar jag kan komma åt.  ”Så får man inte göra, unge man!”, ”men var inte du en söt liten bebis, jättesöt och tjock!” och ”säg till din mamma att det borde vara skottpengar på alla som klipper hockeyfrilla på sina barn!”. När man är dam-pensionär kan man säga och göra vad man vill (tydligen), det ska bli så skönt.

Jag tycker dock lite synd om Palten. Han tycker det är jobbigt nu när jag bara mumlar ilsket åt de som tränger sig i kön. Han kommer aldrig bli en sån där arg och högljudd pensionär. Han kommer bara vara en liten snäll farbror som bjuder på violtabletter och berättar historier om sånt som hände för länge, länge sedan. Vilket par vi kommer bli. Våra barn och barnbarn kommer nog hänga hos oss hela tiden. Jag menar, vem vill inte höra spännande historier om sånt som hände under slutet av 1900-talet, smaska på goda godisar och bli tillsagd att byta frisyr/klädstil/flickvän?

Annonser
Det här inlägget postades i Navelskåderi. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Pensionärer

  1. Skolfröken skriver:

    HAHAHAHAHAHA, jag dööööör av skratt. Du och Palten är precis som jag och Magistern. Pensionärstanter gör mig galen! Kommer du ihåg när jag bloggade om en tant som sa till oss att vi minsann inte kunde hålla på att äta godis nu när vi fått barn, för barn tar ju efter sina föräldrar. Då var Skolbebisen typ tre veckor och kunde ju knappast börja gasta efter kexchoklad…

  2. Stora M skriver:

    Kära syster, du behöver inte vänta tills du blir pensionär. Så fort man har fyllt förti kan man börja ta ut svängarna och snork-apa sig när folk är dumma och tränger sig i kön, säga åt lata ynglingar att de ska klippa sig och skaffa sig ett jobb och vara spydig mot ouppmärksamma expediter Man kan helt enkelt inte låta bli. Måste vara nåt hormonellt. Och bäst av allt – om nån beskäftig pensionär får för sig att hojta tillrättavisningar för att man cyklar mot trafiken på enkelriktad gata så har man hunnit skaffa sig självförtroende nog att våga svara något otrevligt (fast med ett artigt tonfall).

  3. Jenny F skriver:

    Haha, gud så skönt! Jag har länge och envist fört kampen mot dessa galningar i mogen ålder, många beter sig ju som de mest ohövliga människorna man kan tänka sig, och tror att de ska komma undan med det! Aldrig. Jag har ifrågsatt gubbar som snott parkeringsplatser, en tant som på allvar gick till armbågsattack mot mina revben (på loppis, såklart…) och min personliga favorithändelse; ett promenerande äldre par som när jag vänligt plingade och frågade om jag kunde få cykla förbi dem snäste att ”man ska inte cykla på trottoaren”. Jag är så glad att jag var på genuint gott humör då så att sinnesnärvaron fanns att cykla förbi, stanna framför dem och lugnt och vänligt peka på cykelbaneskylten och säga att om en cykel och en fotgängare ryms på samma skylt ska väl vi kunna göra det på en två och en halv meter bred asfaltsremsa. Gudars. Man måste sätta stopp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s