Kotten fortsätter grubbla på tankar om döden. Ikväll hade han ett bra förslag på vad man kunde göra med döden. ”man kan sätta fast den med en klädnypa så kan den inte döda igen. Och då kommer morfar och mormor och Borka (min kusins hund som min mormor brukade vakta och som avlivades för några veckor sedan) att trilla ner och vara här med oss.”
Älskade Kotten, vad jag önskar att du bestämde i världen.
Både Kotten och Knytet är sjukt sociala. Börjar prata med främlingar i lekparken. Berättar ingående för lite måttligt intresserade föräldrar på COOPs leksaksavdelning vad alla bilarna i Cars 2 heter. Berättar vad de och alla i familjen heter i för-, mellan- och efternamn för butiksbiträden. Och jag har väl inte varit helt nöjd. Kanske nästan tyckt det varit lite jobbigt. Sett på folk att de försöker hitta en paus i allt prat och smyga därifrån. Men pausen kommer aldrig. Kotten har tränat upp andningen så han kan prata både på in- och utandning. Ingen paus krävs i pratet.
Men igår när vi var i lekparken ändrade jag uppfattning.
Vi kom cyklande (premiär på stor cykel med stödhjul för Kotten!!) och när vi kom fram upptäckte vi att två av Kottens dagiskompisar var där. Två syskon och deras pappa. Om jag ska vara riktigt ärlig och hemsk misstänker jag att den pappan varit i Asien och shoppat sig en fru. Men det är när jag är som mest elak. Vi har aldrig sett mamman. Bara pappan. Och han har aldrig hälsat. Och inte barnen heller
Men Kotten blev glad att se dem och sa hej. Fem gånger. Men de sa ändå ingenting. Kotten försökte berätta att han hade cyklat men de sa ändå ingenting. Tillslut gick han fram och ställde sig en meter framför pappan och tittade upp på honom och försökte en gång till. Han hade ju cyklat! Det ville man ju berätta. Fast pappan sa fortfarande ingenting. Han tittade inte ens på Kotten.
Och just där och då kände jag mig så supernöjd över att min familj är som den är. Att barnen pratar med främlingar och att Palten utan problem kallpratar med både grannar och butiksbiträden. Självklart kan man bortförklara den knasiga pappans uppförande. Han är sjukligt blyg. Han var enda barnet och blev hemskolad. Han har dålig hörsel och syn.
Men i slutändan tycker jag inte att det finns någon ursäkt. Är man vuxen måste man svälja sin blyghet och åtminstone heja på föräldrar på förskolan. Kunna svara när en fyraårig pratar med en i lekparken. Inte föra över sitt beteende på sina barn. Det är det minsta man kan begära. Eller?
Palten och jag är dåliga på att planera. Bra på att fundera och vilja, men dålig på att få ändan ur vagnen. Kanske är det anledningen till att vi ofta sitter på helgerna och ångrar att vi inte gjorde planer med några trevliga typer tidigare i veckan. För de där trevliga typerna är ju smarta och har planerat sina helger lång i förväg. Eller så beror det på att vi är osociala och inte har några vänner. Men det blir för jobbigt att tänka på, så det låtsas vi inte om.
Igår kväll när jag skulle gå och lägga mig var Palten dock väldigt inne på planering. Jag hade borstat tänderna och sagt god natt, eftersom han låg och spelade Zelda på vårt gamla TV-spel vi grävt fram ur gömmorna, som värsta tonåringen. ”Jag tänkte…” började han och jag trodde kanske han skulle säga någonting om pojkarna eller morgondagen, men istället fortsatte han: ”om vi bor kvar här om några år tror du barnen vill ha det stora rummet eller varsitt?” och jag tyckte kanske frågan var lite väl mycket si-fi för att debatteras en torsdagskväll när jag stod naken med ena foten inne i sovrummet och båda spädgrisarna sov i sina sängar som står kloss mot vår säng.
Men det är härligt att man fortfarande kan bli förvånad efter drygt tio år.
Kotten och jag bakade bullar i helgen. Kardemummaknyten och bullar med råsocker och krossade valnötter. Efteråt städar vi upp och Kotten hänger upp våra förkläden. ”Shyrre-byrre!” säger jag varpå Kotten svarar ”det är faktiskt inte så trevligt att säga så, man kan säga ”tack, det var snällt istället’, det är mycket trevligare!”
Jag skulle vilja skylla ifrån mig, men jag nog bara mig själv att skylla för att jag fått en så beskäftig unge.
Fast han är ganska omtänksam också. Varje morgon när jag åker till jobbet får jag en rad uppmaningar ”kör försiktigt mamma! Kör inte på en sten eller i vatten eller på en bajskorv eller i lera eller på gräs! Kör inte vilse!” och då lovar jag att jag ska försöka göra det. På sistone har Knytet också börjat uppmana, ”öör ickit!” hojtar han och vinkar med sin knubbiga lilla näve. Sen rusar han iväg med sin speciella gång som allra mest kan liknas vid en pingvin på väg mot vatten och mitt hjärta svämmar över. Tack och lov för alla mina pojkar.
Innan man vet bättre tror man att det värsta som kan hända är att någon man älskar ska dö. När man vet bättre vet man att det inte är det värsta.
Det har nu blivit vardag att pappa är borta. Precis som det blev med mamma. Men precis som efter mammas bortgång är det inte lättare eller mer hanterbart efter ett år. Det är precis lika hemskt och mörkt och hjärtskärande. Skillnaden är bara att man inte tänker på det lika ofta. Det hinner man inte. Man ska planera lektioner och rätta noveller och skriva in omdömen och maila föräldrar och läsa böcker för barnen och byta blöja och vika in tvätt och plocka upp duplo och bädda sängen och göra tusen andra saker.
Men så kommer det en lucka. Barnen har somnat. Man har planerat allting och det är en kvart kvar till lektionen börjar. Man fastnar i bilkö på väg till jobbet. Och då kan man inte tänka på någonting annat. Och det gör precis lika ont som det gjorde den där januarieftermiddagen när pappa slutade andas och allting förändrades.
Det värsta som kan hända är inte att någon man älskar ska dö. Det värsta som händer är att den man älskar fortsätter vara död och borta för all jävla evighet!
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
Knytet är en pappagris. Det har han alltid varit. Men när jag är hemma lite längre, som till exempel nu på påsklovet, brukar det vända tillfälligt så han blir lite mammig. Det är alltid väldigt härligt! Och väldigt sorgligt när han vänder tillbaka. Det är kanske inte helt PK, men någonting värker i modershjärtat när han grinande krånglar sig ur min famn när han har slagit sug och springer raka vägen till Palten,
Men idag när jag var på jobbet tänkte han nog lite på mig ändå. Palten satt i soffan och surfade när Knytet plötsligt kom bärande på någonting och sa mamma. Han hade hittat någonting som fick honom att tänka på mig. När Palten tittade närmare upptäckte han att föremålet han associerade med sin ömma modet var, ett godispapper.
Om han saknade mig eller ville att jag skulle ge honom godis låter jag vara osagt.
 | Pulver-Eva on Fint som kattskit i välli… |
 | mrspitepalt on Inte röd dag i dag heller |
| mrspitepalt on Paltarna does akuten, del… |
| mrspitepalt on Vår alldeles egen Budda |
| mrspitepalt on Gröna lund |
