Nu hoppas jag bara att min inre Rachel kan stilla sig en smula. Det har i och för sig inte hänt hittills. Men kanske att 31 is the charm

Ännu mer bisarrt blev det när jag insåg att jag hade på mig en blus som jag köpte när jag undervisade henne för sex år sedan. Och hon kom också ihåg den. Jag vet inte om det är ett gott betyg när ens gamla elever framförallt kommer ihåg ens kläder.

Annars har veckan varit helt okej. En del härligt nördiga elever som ritar blixtar på handryggen och kommer ihåg varenda detalj från varenda bok. En stor grå massa som varken säger lumos eller avada kedavra. Och sen några få högljudda, missnöjda. Coola killar i nian som vill titta på film. Bara. Inte svara på frågor. Inte bli indelad i elevhem och hitta på något namn. Töntigt! Och det är så synd, men de där störiga högljudda drar ner stämningen. Sen är det ju en kurs som är helt skild från övrig undervisning. Det betyder att det inte betygsätts. Det betyder att man kan bete sig hur fan man vill.

Men de där fina, nördiga lyfter och gör allt värt det. Och vetskapen att nästa vecka är sportlov gör det hela lite lättare också. Med det inte sagt att jag inte vill slå dem i huvudet med en jättestor trollstav. När de klagar och leker med telefonerna och suckar och stönar och frågar varför vi måste göra det här som jag har planerat i två veckor, varför kan vi inte bara titta på film? Då vill jag ha en trollstav. Modell superenorm.

Ibland är det extra trevligt att vara högstadielärare. Som när det är helg och man får läsa tonårsböcker och göra lektionsplaneringar om Harry Potter. Och sen blir det måndag och då är det inte alltid lika trevligt…

Men men, det blir som det bli. Det bästa vore kanske om man inte brydde sig så mycket. Då skulle man inte grubbla över varför vissa elever är så utstuderat elaka. Inte direkt otrevliga, det är de extremt sällan. Men elaka. Säger saker som “men varför ska vi göra det här, du är ju ändå bara vikarie?” “vad heter vår riktiga lärare?” “tänkt när vi hade XX i svenska, det var tider det!” Det går inte att ringa hem till en förälder och berätta att deras barn frågat om jag ska vara deras vikarie efter jul också och sen suckat när jag sagt ja. Vilken förälder skulle bry sig?

Dessutom kan jag bli inte för mitt liv förstå hur en elev kan vara så smart och slug att han eller hon är elak utan att det går att bevisa och sen inte kan skriva en fullständig mening eller vet att det ska vara stor bokstav , i början av en mening eller på titlar eller namn. Har det kanske felprioriterats lite då, kanske vad gäller uppfostran? Det skulle man ju kunna ringa hem till föräldrarna och fråga. Men det får man nog göra om man är fast anställd. Inte om man bara är vikarie…

Storleksmässigt är den ungefär som en bebisskalle, så man blir mätt. Helt klart. Men är det alla hjärtans dag så är det.

Det var nog därför jag blev så när Kotten sa “mamma, pappa har en överraskning!” för då trodde jag att jag äntligen skulle få reda på vad det var. Jag såg att Palten stelnade till borta på kökssoffan och sen pågick någon slags mental diskussion mellan Palten och Kotten som mest bestod av att Palten höjde och sänkte ögonbrynen och Kotten gömde ansiktet i händerna och fnittrade.

Men han sa inget mer, och jag försökte med ett “ja, då då blir man ju nyfiken på vad det är förstås” varpå Palten kläcker ur sig ett “ja, det får du väl se i morgon när du ser vad jag har bakat” innan han kommer på sig sjäv och inser att han, och inte treochetthalvtåringen, just avslöjat hela överraskningen. Det gällde alltså inte någon födelsedagspresent utan fika inför alla hjärtans dag.

Han har blivit väldigt huslig, min käre make. De senaste dagarna har vi ätit stuvad kål (mycket gott), coleslaw på hemlagad majonnäs, fiskpinnar (som Palten panerat själv) med dillsås, diverse långkok som han gjort i sin älskade gjutjärnspanna och i morgon också alltså något han bakat. Jag är mycket nyfiken.

Får man åka hem snart?

Kotten har ju tidigare kommit hem och sagt att lila bara är för tjejer. Och när han vid middagsbordet berättade om sin dag fick jag riktigt ont i hjärtat.

Den coola mössan han fått ärva av Idolen i helgen förvandlades snabbt från hans “angry bird-mössa” där varje tofs representerade en speciell fågel, till en mössa som fick en två år äldre tjej att säga att han såg ut som Kalle Anka och sen knuffa omkull honom.

Å, vad jag önskar att man aldrig behövde hör såna här historier, att sådant här aldrig hände och att han struntade fullständigt i vad någon på förskolan sagt till honom för att vara taskig. Sen kanske inte Kalle Anka är det hemskaste i världen att bli kallad. Men när ens treochetthalvtåring, med darrande underläpp berättar att det var det han blev kallad sekunden innan någon puttade omkull honom, då är det bland det värsta man har hört.

På förskolan verkar de inte lägga så stor vikt vid att säga förlåt heller. De menar att vissa barn tycker det är jobbigt och att det för andra har tappat värdet. Men är det inte meningen att det ska vara lite jobbigt? Man gjorde något dumt och nu måste man be om ursäkt. Har det sedan inget värde är det ju ändå skönt för personen som blev knuffad att få höra att den andra personen erkänner att den gjorde fel. Det tycker i alla fall jag och Kalle Anka.

Och påtår på det…

Och sen avslutade vi helgen med rotfruktssoppa med getostkräm, nybakad filmjölkslimpa och pannkakor med vispad grädde och jordgubbssylt.

En god helg. På så många sätt. Trevligt att gå på fest, herr Dr. Snuggles är äntligen Dr på riktigt, lyxigt att bo på hotell, lugnt och skönt att umgås lite på tu man hand, mysigt för pojkarna att bli bortskämda hemma hos King Lear och gänget, och härligt att avsluta hela helgen med en stor söndagsmiddag a la torsdag.

Nu är jag redo för en vecka med all vanlig undervisning, plus vaktning och rättning av nationella prov både tisdag och torsdag och sedan friluftsdag på fredag. Verkligen. Superredo!

Sådana dagar är det lätt att man kraschar i fåtöljen och funderar på hur illa det skulle vara om man bara sov där hela natten, med linser i och sminket på och allt. Herregud, jag har ju till och med strumpbyxor på mig. Såna är ju skitjobbiga att att ta av. Snark!